Alltså jag förstår mig verkligen inte på min egen kropp. De senaste två åren har jag slutat med fotbollen och slutat träna sjuttioelva gånger i veckan. Nu nöjer jag mig med cirka 3-6 pass i veckan, så självklart har jag gått upp några kilon sen mina "bästa dar". Dessutom har jag blivit äldre. Och av min egen uppfattning så har jag även börjat gå upp lite lättare än vad jag kunnat göra förut. När jag var liten var jag alltid "benranglet". Jag åt så mycket tills jag nästan spydde, utan att gå upp ett enda kilo. En standarddag var frukost, mellanmål, lunch, middag, middag, kvällsmål. Och alltid rejäla portioner. Tränade varje dag och var konstant hungrig. Tio minuter efter en rejäl måltid började hungern smyga sig på igen.

Nu är allt det borta, förutom att jag ofta är hungrig. Så självklart försöker jag väl hålla någorlunda koll på vad, eller egentligen hur mycket, jag trycker i mig. Visst, en eller två hamburgare slinker ner allt för ofta men fine - man lever bara en gång och då ska man få unna sig. Så länge jag inte går upp typ 10 kg, då kanske jag måste börja ändra på kosten. Men tills dess äter jag vad jag vill.

Så nu till julen hade jag bestämt att jag får äta så många kakor och så mycket julmat jag vill. Jag ska verkligen unna mig allt. Sen i januari, februari får jag väl bara "springa bort det". Självklart åt jag vad jag ville. Och nu när jag ställde mig på vågen för någon dag sen visade den -2kg av min nuvarande vikt, och typ -4kg av den förväntade vikten efter jul. Jag förstår verkligen inte! Ibland när jag tränar som en tok och inte äter speciellt mycket så väger jag mer än när jag inte tränar och äter massa onyttigt. 

Åhh, jag som hade planerat så länge att åka slalom/snowboard idag! Det såg ju till och med lovande ut när de endast hade lovat några ynka minusgrader till skillnad från hela veckan, då det varit minst tjugo varje dag. 

Nu när jag tittar ut är det blåsigt och mörkt ute. Och tänk hur blåsigt det kommer vara högst upp i backen då? Men och andra sidan är det ju hyfsat varmt ute, så blåsten kanske inte borde vara några problem, eller? Åh, så svårt att ta beslutet om man ska åka eller ej. När man är där kanske man ser att det absolut inte går och då har man liksom slösat bensin och tid i onödan. Så kanske bättre att ta det nu till veckan istället...

...Men jag vill ju så gärna! Jag är en väldigt aktiv person som måste få någon form av träning för att jag ska fungera korrekt. Innebandy, utförsåkning, gymmet, ja någonting. Bara så jag ska få bli slut och matt i kroppen. Då blir jag nästan piggare! Konstigt hur det funkar det där.

Ibland vill jag bara vara en vettig och bra människa. Jag vet/tror att säkert över hälften av mina så kallade "kompisar" inte ser mig som så. Men med en sån personlighet kommer så många goda åsikter och känslor. Och med för mycket känslor tycker jag det bara pendlar upp och ner. Man kan bli jätteglad och lycklig, men lika fort kan det vända så man blir sårad och börjar fundera alldeles för mycket på livet. De tycker säkert de får ta mycket skit, men det får vi alla! Bara att visa väljer att älta det och låta sina känslor styra alldeles för mycket. Andra låter det bara vara, soper det under mattan och går starkt därifrån. 

Det är lite svårt det där. Att om man gråter är man svag, eller är man det? Jag personligen tycker inte man behöver visa allt man tycker och känner. Däremot ska man SÄGA vad man tycker och känner. För alla relationer baseras ju på tillit och att man ska bry sig om den andra personer, så där hjälper det inte att vara tyst. Det jag menar är att man kanske inte ska överanalysera allt i minsta lilla detalj, som känslosamma personer gör. De skriver om sitt liv och hur de behandlas, men fine, i 9 av 10 fall är det dom beskriver sånt som vanligtvis händer i en tonåringsliv. Det är det dom inte fattar.

Lyckligvis är de ju smarta och vettiga människor så det kan de leva på. Men jag förstår mig inte på såna personer. Visst, nu kanske jag är extremt åt motsatt håll, men jag känner även några som visar känslor öppet och på en godkänd nivå, så hopp finns ju alltid kvar. Det är även intressant att kika upp vem de har som förebilder, vilka deras föräldrar är osv. Det är slående hur lika vissa är, så man kan ju lätt se var personerna i fråga fått sin personlighet och moral ifrån.

Ja, jag vet att jag är en kall och okänslosam person. Så tror inte ni behöver påminna mig om det fler gånger.

Det finns lite regler som är typiskt mig:

1. Om det inte gynnar mig också så ser jag oftast ingen anledning till att göra det.

2. Jag trivs väldigt bra själv. Anledningen till det har jag börjat fundera på först nu, men det kanske är för att när jag är själv är det bara jag som bestämmer och det är så lugnt och skönt.

Jag måste bra poängtera att jag älskar min familj, pojkvän och vänner ändå. Det är bra att de finns i mitt liv och lyser upp min tillvaro. Men när det kommer till åsikter och om att vara känslosam etc, då är jag helt enkelt inte det. Acceptera eller dra liksom.