Det ringer i telefonen och jag svarar. Han pratar någon konstig dialekt (konstig dialekt=inte någon dialekt som finns här uppe i norr).

Killen: Hej, är T hemma?

Jag: Ehm, näe.

Killen: Okej, är du hennes doktor eller?

Jag: Ehm, näee. (Tänker WTF? Vad är det här för dude och vad vill han egentligen. Kommer söderut och ringer här, och så frågar han om jag är hennes doktor).
Killen: Aha, en kompis då eller?

Jag: Ahhh... (orkade inte svara något annat)
Killen: Okej, är hennes karl hemma?

Jag: Jo, vänta ett tag. *Ger pappa telefonen*

Sen går jag tillbaka till mitt rum och funderar på det där med doktor. Borde han inte fråga om jag är hennes barn eller något. Typ dotter eller nåt. Jag tar en tyst sekund och sedan brister jag ut i skratt. Doktor = dotter. HAHAHAHAHA.

Det är inte lätt att förstå sig på folk med konstiga dialekter.

Och nej, det var inte skånska. Det var typ sån dialekt man har när man bor kring Avesta, typ. HAHAHAHHA