Alltså jag förstår mig verkligen inte på min egen kropp. De senaste två åren har jag slutat med fotbollen och slutat träna sjuttioelva gånger i veckan. Nu nöjer jag mig med cirka 3-6 pass i veckan, så självklart har jag gått upp några kilon sen mina "bästa dar". Dessutom har jag blivit äldre. Och av min egen uppfattning så har jag även börjat gå upp lite lättare än vad jag kunnat göra förut. När jag var liten var jag alltid "benranglet". Jag åt så mycket tills jag nästan spydde, utan att gå upp ett enda kilo. En standarddag var frukost, mellanmål, lunch, middag, middag, kvällsmål. Och alltid rejäla portioner. Tränade varje dag och var konstant hungrig. Tio minuter efter en rejäl måltid började hungern smyga sig på igen.

Nu är allt det borta, förutom att jag ofta är hungrig. Så självklart försöker jag väl hålla någorlunda koll på vad, eller egentligen hur mycket, jag trycker i mig. Visst, en eller två hamburgare slinker ner allt för ofta men fine - man lever bara en gång och då ska man få unna sig. Så länge jag inte går upp typ 10 kg, då kanske jag måste börja ändra på kosten. Men tills dess äter jag vad jag vill.

Så nu till julen hade jag bestämt att jag får äta så många kakor och så mycket julmat jag vill. Jag ska verkligen unna mig allt. Sen i januari, februari får jag väl bara "springa bort det". Självklart åt jag vad jag ville. Och nu när jag ställde mig på vågen för någon dag sen visade den -2kg av min nuvarande vikt, och typ -4kg av den förväntade vikten efter jul. Jag förstår verkligen inte! Ibland när jag tränar som en tok och inte äter speciellt mycket så väger jag mer än när jag inte tränar och äter massa onyttigt. 

Ja, jag vet att jag är en kall och okänslosam person. Så tror inte ni behöver påminna mig om det fler gånger.

Det finns lite regler som är typiskt mig:

1. Om det inte gynnar mig också så ser jag oftast ingen anledning till att göra det.

2. Jag trivs väldigt bra själv. Anledningen till det har jag börjat fundera på först nu, men det kanske är för att när jag är själv är det bara jag som bestämmer och det är så lugnt och skönt.

Jag måste bra poängtera att jag älskar min familj, pojkvän och vänner ändå. Det är bra att de finns i mitt liv och lyser upp min tillvaro. Men när det kommer till åsikter och om att vara känslosam etc, då är jag helt enkelt inte det. Acceptera eller dra liksom.

Jag verkligen älskar min lillasyster kloka kommentarer om pengar nu för tiden. Den senaste hon drog var när vi pratade om att det är bra att vi har extrajobbat medan vi går i skola - och på så sätt tjänat några tusenlappar extra i månaden än vad de "vanliga" skolungdomarna gör. Då kläckte hon ut sig något i stil med: "Ja, då tjänar jag ju pengar. Det är det bästa som finns", i ett väldigt lyriskt och euforiskt tonfall. 

Det lät väldigt roligt på grund av det tonläget hon använde på den sista meningen. Men det stämmer ju faktiskt. Talestättet att lycka inte kan köpas för pengar stämmer nog inte. Om man har pengar blir man lycklig, i allafall jag och hon. Sen tror jag absolut att det inte är bra att ha för mycket pengar så man kan köpa precis allt man vill. DÅ blir man olycklig. Men känslan i att få lite mer pengar då och då och verkligen kunna unna sig det man vill, det gör en lycklig.

Om man inte börjat fundera på julklapparna är det hög tid att börja göra det. Det är drygt en månad kvar till jul, men om man har lärt sig något från föregående juletider så är det ju att de sista veckorna alltid går som snabbast. Man tänker att man kan spara julklappsköpandet till de sista veckorna, men sen så står man där de sista dagarna i ren panik över att det fattas tre eller fyra julklappar fortfarande.

I mitten på november köpte jag min första julklapp, till min lillasyster. Sen har det stått still ett tag, men det är för att jag inte varit i stan under veckan. Men då har jag inte gjort ingenting för det, utan jag har klurat på vad jag ska köpa till alla så jag vet det under nästa stanbesök som förmodligen sker denna vecka eller nästa. Har kommit på vad ungefär hälften ska få, vilket är bra till skillnad mot förra årets planering. Dock tycker jag det är så jäkla svårt att köpa till killar och äldre. De säger inte vad de vill ha eller så säger de att de inte behöver något speciellt. 

Aja, får klura på det några dagar till och sedan ger jag mig ut på jakt efter julklappar. Wish me luck.

Åhh, alltid när det händer något extra kul eller trevligt brukar jag direkt tänka "blogg-material". Hjärnan börjar nästan skriva ett helt inlägg om det här, och jag får hejda mig själv för att ens kunna vara social med personen jag är med vid just det tillfället. Men sen, när jag kommer hem och sätter mig vid datorn. Ja då är allt som bortblåst! Jag kommer inte ihåg ett dug av det som var så perfekt att skriva om.

Och samma var det idag. Hade något sjukt roligt, intressant eller allmänt awesome att berätta. Men så fort jag skrev mitt lösen och tryckte på logga in knappen så försvann det. Och här går det inte att göra något åt det. Som när man går ut från sitt rum för att göra något och när man kommer ut så har man glömt vad man skulle göra. Då går man tillbaka till sitt rum och vips så kommer man på det! Men i blogg-fallet så går det ju liksom inte att gå tillbaka. Ska jag köra bilen in till stan/gymmet och sedan komma på det.

Haft en sjukt bra träningsvecka. Sådana veckor är alltid välkomna! Dessvärre blir det ju inte lika synligt resultat när man äter som man gör, hehe. Dock har jag försökt tänka på det denna vecka och minus fyllekäket igår så har jag ändå lyckats ganska bra. Det är svårt att anpassa maten så som man själv vill ha den om man bor med flera och delar på maten osv. Då dras man lätt med i deras vanor. Men, för att inte bli värsta pinnen så är mitt mål att äta vanliga husmanskost i lagom stora portioner och sedan försöka skippa det onyttiga bara. Antingen fredag eller lördag får jag lyxa till det och unna mig något onyttigare. Men gärna då inte en hamburgare på sjuttioelvatusen kalorier. Kanske en liten skål med chips eller lite extra dressing till köttet.

Nästa vecka måste jag dock se till att kroppen får vila lite mer och få den sömn den behöver. På eftermiddagen känner jag av att jag sovit för lite och är segare än vanligt. Sånt får inte hända! Så tidigt i säng idag så man är pigg och gla' till morgondagens innebandymatch! :D

Det jag skulle skriva om håller sig ganska nära till ämnet jag pratade om. Dock handlar det här inte om andra, utan om mig själv och vad jag tycker. Eller faktiskt om vad jag känner. Just nu vet jag inte vad jag känner. Eller jag vet ju en del, men det är så många främmande känslor så jag inte vet vad jag ska göra av dom. De förvirrar mig så jag inte vet vad jag vill. "Undra vad som hade hänt om jag gjorde det valet istället" går igenom mina tankar nästan dagligen. Hur vet man att det man gjort, och valt att leva med är rätt?

Kanske man bara nöjer sig nu.. för om man skulle försöka med något annat och misslycka så har man förlorat allt, även det man har idag. Ibland skulle jag vilja kunna se in i framtiden. Eller se ungefär hur det skulle se ut om jag valde att göra si eller så. Jag vågar inte chansa. Jag bryr mig för mycket om vad andra tycker. Fast ändå så gör jag inte det, hur nu det kommer sig. Men nu när jag tänker efter så nöjer jag mig. Eller så tror jag att jag kan få så mycket bättre. Anledningen till varför jag är kvar nu är för att jag tror att det inte kommer funka och välja en ny väg och sedan kommer jag även inse hur bra jag har nu. Och att det är för sent för att gå tillbaka.

Dagens lärdom: Man vet inte vad man har förrän det är för sent.

Och även fast jag inte inser det nu så vet jag att det är det man inser förr eller senare då man bryter av och väljer en annan väg, bara för att man tror att man nöjer sig nu och egentligen kan få det så mycket bättre. Jag vill ju egentligen det men så börjar jag att tänka: "tänk om..". Man kanske ska ta och lyssna på talesättet ändå. Det är ju inte sant i alla fall, för man KAN välja bättre. Det har jag varit med om. Först nöjt mig men sedan valt något nytt. Och det funkade. Men när vet man när det är den punkten då man kommer gå mot sämre om man väljer något annat?  När det är bästa är nuet och när man ska vara glad för det man har och för var man är idag. För just nu har det bara gått nerför...

Alltså varför är det så svårt att få jobb? 

Nej, jag tror inte på det där med att folk är arbetslösa i flera år utan att få något för att det är så svårt. Då är de bara jävligt lata eller har stora svårigheter med att skriva ett någorlunda bra cv. Hallå, max och donken samt diverse städjobb finns ju alltid. 

Det jag menar är: Varför är det så svårt att få jobb som man vill ha? Jag är väldigt kräsen och söker bara de jobb jag vill ha, vilket inte är många och vilka är jävligt svåra att få. Som tur bor jag hemma och har inga extra utgifter, så att inte ha någon fast inkomst i månaden funkar för mig än. Jag tycker jag har rätt att slappa i minst 6 av 12 månader året efter gymnasiet. Sen därefter kan jag väl söka dom jobb som finns och som det är större chans att jag får. 

Så ja, arbetslös någon månad efter gymnasiet är inte samma sak som att vara arbetslös i flera år. Kom igen, ryck upp er! Skaffa ett jobb och undvik rastlösheten som annars kommer. Dessutom får man pengar av att jobba, gr8! När jag skaffar ett ordentligt jobb så ska jag köpa mig ett par jeffrey campbell skor och resa utomlands under min semester. Hur härligt hade inte det varit.