Jag har en kompis som jag kallar E. Vi är rätt så nördiga. När vi inte drar våra fabulösa harry potter skämt så brukar vi bland annat sitta på mattelektionen varje tisdag eftermiddag och dra matteskämt.

En lektion handlar om den räta linjens ekvation, där man bland annat ska ta reda på var linjen skär y-axeln. Vi har kommit till ett otroligt svårt tal.
Jag: Ja, det går ju bra ändå hit, men det är här det skär sig!

Eller denna (när vi var på vilket kapitel måntroo?) :
E (smått frustrerad över att vi fastnat på ett tal): Åhhhhhh, jag gillar inte bråk!

Det är typ helt aaaamazing, it's just like magic!

Det känns som det var ett tag sen jag delade med mig av lite av den musik jag lyssnar på för tillfället. Jag är väldigt utbredd när det gäller musik. Det finns dock vissa band och artist jag verkligen älskar och lyssnar på hela tiden. Men det är en väldigt liten del av det jag lyssnar på. Jag lyssnar mest på olika låtar jag gillar och inte själva artisten. Så på min spotifylista har jag knappt två låtar med samma artist (förutom när det är mina favoritartister/band då - för då har jag alla album).

JUST NU:

• Shake up Christmas - Train
• Not afraid - Eminem
• Take it off - Kesha
• Shallow Beautiful People - Neverstore
• Syndicate - The Frey
• Raise your glass - Pink
• Nobody's wife - Anouk
• 9 crimes - Damien Rice

Har massor med fler jag nöter dagligen, men här fick ni några av de nyare jag lagt in i spellistan. Leta upp dom - lyssna - njut!

Nytt album. Jag ska ha den så fort som möjligt! Som alltid med nya låtar tar det ett tag för mig att vänja mig vid dem. Jag minns ju det senaste albumet Humanoid. Tyckte den bara var ok i början. Men efter typ tusen gånger och en live konsert senare är dom hur underbara som helst och jag kan inte lessna på dom. Samma med alla deras tidigare album. Så underbart. Ett nytt album.

I väntan på att fixa det till min ägo lyssnar jag på deras gamla album som lite nostalgi till när jag först "upptäckte" dom. Våren 2007, precis innan deras album som skulle göra dom världskända släpptes. Jag var helt fast. Och är det fortfarande. Det är sjukt hur ett band kan få en att känna sig så bra.

Tokio Hotel.

Det är inte kul att det börjar mörkna redan vid tretiden. Nu är klockan knappt sex och det känns som jag bara vill krypa ner i soffan med en kopp te i handen och någon bra film - ja det man brukar göra vid niotiden alltså! Och sedan gå och lägga sig. Mysigt och fint.

Men nej, nu har jag först en och en halvtimmas träning, sen hem och duscha, göra svenskaläxan tills imorgon, titta igenom teoriboken lite, förbereda allt inför imorgon kväll, käka OCH sen kan jag mysa med tekoppen och en bra film.

Kort och gott. Kroppen kommer nog aldrig vänja sig vid tre timmar dag och tjugoen timmar natt. Bara att inse det.

När man nästa glömt bort både användarnamn och lösenord, ja då har man inte varit inne på bloggen på ett tag.

Kan ju nästan säga: Hej och välkommen till min blogg!

Just förra inlägget kändes lite tråkigt. Det hade kanske behövts smileysar för att pigga upp det! Men det är sjukt hur fult smileysar egentligen är.

Typ om någon frågar mig via sms:

"Är du sur eller?"

"Näe, vadådå?"

"Ah jag tänkte bara. Du skriver typ inga smileysar"

Så ja, skulle bara meddela att jag inte är sur. Fast jag inte visar det.

:D

Idag (eller typ de senaste 30 sekunderna) har jag funderat på det där med smileysar. Det är sjukt störigt när vissa överanvänder dom. Nog om det. Sen så har jag märkt att jag nästan aldrig skriver de här på bloggen, men på vissa andra sidor kan jag använda de lite då och då. Vad beror det på? Är det för att jag inte känner personerna jag skriver till och vill vara lite extra trevlig? På bloggen skriver jag typ för mig själv, och då kan det väl kännas lite löjligt att sitta och skriva smileysar till sig själv.

Nä, jag kände att den här funderingen inte kom någon vart, så bäst att jag slutar innan det går för långt. En slutsats kan vi dock ha. Om ni vill se smileysar, besök inte min blogg!

Hur kan man måla tre streck i olika färger och sedan kalla det konst?

Idag var vi i konsthallen och tittade på konst. Något jag aldrig skulle göra annars, men det var faktiskt intressant. Blev verkligen inponerad på ett visst antal tavlor. Härlig färg, härlig känsla, fina motiv och allt man kan tänka sig. Men sedan kom det ju några tavlor här och där som jag inte fattar mig på. Antingen helklottrad i en och samma färg eller typ tre streck dragna hit och dit eller något som absolut inte föreställer något. Bara en ful tavla som man irriterade sig på helt enkelt.

Hur kan det kallas konst? Det skulle till och med min blinda farmor kunna göra. Nog för att jag inte har någon blind farmor, men om jag skulle ha det så skulle hon kunna åstadkomma något i klass med det - om inte något bättre. Nej, det är verkligen något som gör mig irriterad. Visserligen världens i-landsproblem, men det gjorde att halva upplevelsen i konsthallen kändes som slöseri med tid.

Men de riktigt fina tavlorna, de var riktigt underbara!