Det var nu en hel vecka sen jag började jobba på cafét. Varje dag gör jag över 500 mackor och alla äldre anställda har börjat fråga dom nyanställda om dom är less på mackor. De flesta säger JAAA, men faktum är att jag inte är ett dugg less på mackor. Jag älskar mackor! Man kan ju variera en macka så otroligt mycket. Mina absoluta favoriter är dock kycklingmacka med mangoraja och köttbullemacka med potatissallad. Mumsfilibaba! :)

Nu ska jag dock iväg och äta kvällsmål. Det blir en mindre god, men helt okej, macka. Två rostade brödskivor. En med ost och en med leverpastej på.

Idag har vi haft ett sjukt jobbigt löp/konditions-pass. Vi skulle springa en bana i en sandgrop, där det gick upp och ner. Springa full fart i 1 minut, gå 1 minut, springa 1 minut osv. Efter ett tag skärde vi ner till 40 sekunder. Det sista vi gjorde var att rycka i uppförsbacke över 20 gånger. Kort sagt, jag är färdig för dagen!

En sak som jag funderar mycket över är varför jag gör det här när det är så sjukt jobbigt. Jo, det är ju bra att min kondition och sånt blir bättre, men jag fattar ändå inte varför man gör sånna här jobbiga saker. Visserligen återhämtar man sig snabbt, men ändå. Jag fattar inte. Samma sak när jag tävlade i en sport. Jag var sjukt nervös innan mitt program så jag nästan höll på att spy. Var nervös hela dagen och sen var mitt program över på 3 minuter. Varför utsätter jag mig själv för sån spy-nervositet för ett program på 3 minuter.

Man kanske säger att det är för att det är roligt att sporta. Jag gillar fotboll. Men vi hade ju löpträning. Fast det är så sjukt jobbigt så tycker jag faktiskt det är roligt. Det måste ju vara alla lagkamrater man har. Jag blir så glad när jag bara är med dom. Det kan vara ett hur jobbigt pass som helst, men jag går inte och sätter mig på bänken och vilar bara för det. Kompisarna är ju säkert 70% orsaken till varför jag tränar.